Mitt livsmotto avgör saken!

Mitt livsmotto avgör saken!

1 year ago 2 0 476

När jag blir gammal ska jag berätta för mina barnbarn om allt jag gjort, inte allt det jag velat göra. Det är livsmottot som jag sedan många år tillbaka bestämde mig att leva efter. Det är ju så här att om man är en äventyrlig själ i naturen, så finns liksom inte alternativet ”tänk om…”. Livet är till för att levas, inget ska man behöva ångra. Erfarenheter berikar.

Så jag gick in i det där rummet med stora fönster ut emot stadion, något nervös över att redan få en kamera i ansiktet. Vilken märklig känsla liksom att sitta på en intervju till något för mig ännu ganska oklart. Ganska omedelbart infinner sig känslan av att bli bedömd genom rutan utefter karaktär och personlighet. Det blir liksom påtagligt, vad ska folk tycka? Tänk ATT folk ska tycka något, främmande människor som inbjuds att bilda sig en uppfattning utifrån en TV-tävling. Egentligen spelar det ju ingen roll så länge man är sig själv, men ändå. Rätt skrämmande tanke. TV är ju trots allt TV och tänk OM jag skulle komma med!? Tänk om jag gör bort mig och misslyckas? Då har typ alla sett det (känns det som). Men först tårtan som jag har med mig, dekorera det sista på den och sedan lite snack med castinggänget.

Det visar ju sig också på vårt möte att det såklart inte ska ske helt smärtfritt om jag nu kommer med. Vår son ska döpas samma dag som första inspelning ska ske och inbjudningar är ute sedan länge (såklart). Nära 100 gäster och faddrarna reser långväga från olika håll i vårt avlånga land. Detta ihop med att sambon har ett fullspäckat schema så kan ni ju tänka paniken i mitt huvud som redan går på alla cylindrar. HUR?

Det tar inte lång tid innan jag får reda på att jag har en plats om jag vill ha den. Förstår ni? Mina tankar åker fram och tillbaka som en pingisboll på duracellbatterier. Från att inget veta om den nya säsongen till att vara en av de utvalda i ett TV-program.

MEN jag kan ju inte gå runt och fundera på hur det varit om jag tackat ja istället för nej? Jag kan ju inte det! Jag vill ju inte göra mina framtida barnbarn besvikna. Redan när jag gick med på att komma på slutcastingen, så visste ju jag inom mig att jag redan tackat ja. Min gamla tävlingsinstinkt kickar igång. Jag har inte förmågan att nobba en utmaning som denna. Med skräckblandad förtjusning har jag på något sätt gått med på det, utan att riktigt säga ordet JA.

 

 

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

*